Nu sitter man åter igen här, lugnet före stomen. Så mycket val som ska göras, bland de största i mitt liv hitills känns det som. Allt känns så läskigt, och även hur man än gör så känns det fel. En dag i taget, men jag vill ju vara lycklig resten av mitt liv? Vad kommer att hända, vad är rätt och vad är fel? Vill ju bort men inte lämna mitt hem, vill ju ha mest ansvar men vara ansvarslös. Vill så mycket samtidigt så lite. Så mycket val, för mycket val. Ska ju vara mig själv men alla tillfreds. Ska ju inte bry mig men så är inte fallet. Vill att du ska vara mitt allt och för alltid, men är för rädd för att låta detta ske. Ska ju vara rikast men jobba minst. Ska ju inte ha några vill ha-begär men går inte livet ut på att konsumera? Perfekt är nog ordet som tär mest, det existerar ju inte? Ändå så tär det något enormt. Eller det kanske inte är ordet i sig utan min omgivning som kastar runt det ordet precis som det kastar runt på en massa annat skit utan att tänka sig för. Är så trött på människor ibland, egentligen inte men ändå. För det är väl ändå de om någon som har skapat allt det här. Vårt system, vårt sätt att leva och tänka på. Jag hatar det så ibland, det är så enformigt och har ingen utrymme för eget tänkande. Och så fort man tänker utanför banan så är man dum i huvudet. Jag känner ju mig dum i huvudet av att skriva det här bara. Kanske är det dags att sova ja... Den som kommer på vad jag försökte säga med denna text kan ju höra av sig. Go natt